Ofelbarhetens sanna natur

Den store shi’a-muslimske lärde Nasir al-Tusi som med framgång har överbryggat motsättningarna mellan teologi (kalam) och filosofi, säger:

”Ofelbarhet visar sig när (Guds) tjänare har förmågan att begå synd men alls ingen vilja att göra det. Och denna avsaknad av vilja [att synda] eller förekomsten av något som hindrar honom [från att synda], är Guds ynnestbevis till honom. Han är inte olydig mot Gud, därför att han inte skulle kunna utan därför att han inte vill eller därför att det finns något hos honom som upphäver hans vilja att synda. Sålunda, är det möjligt för honom att begå synd med tanke på hans styrka och makt [och människans fria vilja], men bristen på vilja eller förekomsten av ett oöverstigligt hinder, gör det omöjligt.”[1]

En känd asharitisk teolog, Al-Iji, förklarar ofelbarheten på följande sätt:

”Vi (ashariter) anser att ofelbarhet är att Gud inte skapar någon synd i dem (profeterna). Filosoferna säger att ofelbarhet är en egenskap (al-malakah) som hindrar oss från att synda. Den har sin grund i vetskapen om eländet som kommer från synd och om förtjänsterna som kommer från lydnad till Gud och den förstärks av befallningar och förbud i upprepade uppenbarelser.”[2]

 

Shi’a-muslimska teologer och filosofer anser att det i sig är möjligt för profeter att synda eftersom de är mänskliga och måste vara förebilder för andra mänskliga varelser. Profeterna är inte som änglarna, som inte kan synda. Likväl är profeterna så rena i själen, så djupsinniga i sin förståelse, så insiktsfulla i sitt uppträdande och så uppmärksamma på Gud att de varken önskar utföra omoraliska handlingar eller ens kommer på idén att begå så skändliga dåd. De flesta av oss är ofelbara när det gäller vissa handlingar, såsom att äta lera, slå våra föräldrar, gå nakna på allmän plats eller kasta oss ned från något tak. Trots att vi har möjlighet att utföra alla dessa handlingar, har vi en slags immunitet mot dem. Det skulle inte ens falla oss in att göra något så dumt. Orsaken är å ena sidan vår självrespekt och självbevarelsedrift och å andra sidan vårt klara förstånd, som säger oss att sådana handlingar är fel och skadliga.

Profeterna hade denna immunitet mot alla slag av synd. Men de var inte tillfredsställda bara med att vara förskonade från de vanliga synderna. Försummelsen att komma ihåg Gud även för ett kort ögonblick, medan de fullgjorde sina sociala plikter, var inte nog för dem. De betraktade många handlingar som för vanliga människor framstår som fromma andaktshandlingar, som otillräckliga och de bad Gud om förlåtelse medan de fullgjorde dem. Det är viktigt att framhålla att det som profeterna ansåg vara synd för dem själva och som de bad om förlåtelse för, inte var synd i vanlig bemärkelse.

Shi’a-muslimer åberopar de ovan angivna skälen och Profetens Hushålls tydliga undervisning när de förkastar berättelser eller hadither, som antyder att profeterna har gjort sig skyldiga till sådana synder eller föraktliga handlingar, som skulle få människor att ta avstånd från dem. Shi’a-muslimska lärda har noga studerat alla de Koranverser som ibland har tolkats annorlunda och de har visat att den verkliga tolkningen av dessa verser inte motsäger den ovan beskrivna grundtanken.[3]

Shi’a-muslimer högaktar Profeten Muhammad och ser i alla hans egenskaper och uppträdande det mest fulländade föredömet.

”Sannerligen har ni i Guds budbärare det mest överlägsna föredömet… (33:21) Zetterstén: I Guds apostel haven I nu fått ett härligt föredöme… Bernström: I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme…”

Shi’a-muslimer anser även att Imamerna äger samma slag av ofelbarhet. Skälet till det är att även Imamatet är en av Gud given ställning, som kräver stor renhet och andlighet. Ingen kan uppnå denna ställning utan att själv vara helt fri från synd och osedliga handlingar. Såsom nämnts tidigare måste dessa utvalda människor undvika även sådant som är tillåtet för vanliga människor, som t.ex. att tala för mycket eller att äta och sova mer än nödvändigt. Och de måste även vara fria från villfarelser för att människor skall kunna lita på dem.

Utöver det som sägs i versen (2:124) och som vi har nämnt tidigare, säger Koranen om Profetens Hushåll:

”Gud vill bara ta bort all orenhet från er [eftersom ni är] folket från [profetens] hus och att rena er noggrant.” (33:33) Zetterstén: ”Gud vill blott avlägsna styggelsen från eder, husets folk, och fullständigt rena eder.” Bernström: ”Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast, från all [jordisk] smuts och göra er renhet fullkomlig.”

Det står tydligt skrivet i Koranen att medlemmarna av Profetens Hushåll är skyddade och renade från all orenhet, även synder och dålig karaktär. De är fria från allt sådant som människor ogillar. Det är tydligt att den ovan citerade versen talar om befrielse från synd; annars skulle det inte vara någon skillnad på Profetens Hushåll och sådana troende, som är på sin vakt mot frestelsen att synda. Det står skrivet i Koranen:

”Sannerligen blir de fromma uppmärksamma, när satan hemsöker dem, och då ser de rätt.” (7:201) Zetterstén (7:200): ”Då någon anfäktelse från Satan ansätter dem, som frukta Gud, låta de förvisso förmana sig, och se, då hava de urskillning.” Bernström: ”När de som fruktar Gud besväras av onda ingivelser från Djävulen, påminner de sig Guds [förmaningar och varningar] och då får de sin klarsyn tillbaka.”

Versen visar att fromma människor varken begår misstag avsiktligt eller låter sig luras av satan.

Dr. Ali Shomali