Kärleken till Profeten Muhammad

I likhet med andra muslimer hyser shi’a-muslimer stor kärlek till profeten Muhammad. De ser i honom den fullkomliga förebilden av fullständig tillit till Gud, av grundlig kunskap om Gud, av absolut hängivenhet till Gud och en uppriktig lydnad till den gudomliga viljan. Alla muslimer betraktar Profeten Muhammad som den ädlaste personligheten och källan till medlidande och barmhärtighet med hela mänskligheten. Det var inte en slump att just han blev utsedd av Gud att överlämna Hans slutgiltiga och mest fulländade budskap till mänskligheten. Såsom antytts tidigare förutsätter förmågan att ta emot gudomliga uppenbarelser mycket goda personliga egenskaper hos den människan och bara de allra bästa egenskaperna är tillräckliga för att en människa skall kunna ta emot den mest fulländade uppenbarelsen.

Profetens personliga egenskaper och uppträdande bidrog i stor utsträckning till islams framgångsrika utveckling. Redan som barn var han känd för sin ärlighet, pålitlighet och fromhet. Under sitt profetskap levde han alltid i enlighet med sina principer och värderingar. Såväl i framgång som i motgång, i säkerhet som i fara, i fred som i krig, i seger som i nederlag, visade han alltid ödmjukhet, rättskaffenhet och förtröstan. Han var så ödmjuk att han aldrig hyste beundran för sig själv eller kände sig förmer än andra eller levde ett liv i lyx. Han uppträdde på samma sätt både när han var ensam och maktlös som när han härskade över hela den arabiska halvön och alla muslimer helhjärtat följde och löd honom och tog vara på varje droppe av hans tvagningsvatten. Han levde mycket enkelt och alltid tillsammans med folket, särskilt de fattiga. Han ägde inget palats eller hov och hade inga livvakter. När han satt i kretsen av sina följeslagare kunde man inte på hans placering eller kläder skilja honom från de övriga. Det var bara hans ord och andliga egenskaper som skilde honom från dem.

Han var så rättvis att han aldrig ringaktade någon annan människas rättigheter, inte ens sina fienders. Hans liv är en bild av Koranens befallning: ”O troende! Stå upp för Gud, var rättvisa vittnen och låt inte er avoghet till ett folk driva er till orättfärdighet; handla rättfärdigt, det är närmare fromheten.” (5:8) Zetterstén (5:11): ”I, som tron, iakttagen rättvisa som vittnen inför Gud, och må icke någon förbittring mot vissa människor förmå eder att ej handla rätt! Handlen rätt - det kommer gudaktigheten närmast.” Berström (5:8): ”Troende! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt - det ligger gudsfruktan närmast.”

Före varje fältslag gav han förhållningsorder till sina soldater och befallde dem att inte låta kvinnor, barn, åldringar och dem som självmant lagt ner vapnen komma till skada, och att inte förstöra gårdar och trädgårdar och att inte förfölja dem som flytt från slagfältet. Han uppmanade alltid sina soldater att vara milda mot de tillfångatagna. Strax före sin död förkunnade han i moskén: ”Jag ber alla dem av er som anser att jag står i skuld till dem eller att jag inte har tagit hänsyn till deras rättigheter, att komma fram och kräva sina rättigheter.” Muslimerna började gråta då de påmindes om alla de tjänster som Profeten gjort dem och allt besvär han tagit på sig för att leda dem på den rätta vägen. De visste att han aldrig satte sina egna behov främst och att han aldrig valde sin egen vila och bekvämlighet framför andras. Därför uttryckte de sin djupa tacksamhet och vördnad för honom. Men en man stod upp och sade: ”Du står i skuld till mig. Före ett av fältslagen, när du ställde upp soldaterna på led, råkade du slå till mig med din käpp. Nu vill jag ha gottgörelse.” Utan att tveka och ifrågasätta mannens påstående, bad Profeten en av sina närmaste män att gå till hans hus och hämta samma käpp. Sedan bad han mannen ge tillbaka och slå till honom. Då sade mannen att käppen träffat skinnet på hans mage. Profeten drog då upp skjortan så att mannen kunde slå på magens skinn. I stället för att göra det, kysste mannen plötsligt Profeten på kroppen. Kanske mannens avsikt bara hade varit att få kyssa Profeten av vördnad och kärlek, när han begärde rätten att återgälda.

Profeten kände en sådan förtröstan att han aldrig tvivlade på sitt uppdrag. Månggudadyrkarna visade sin fientlighet genom att tortera, lönnmörda och döda muslimer och genom att konfiskera deras egendom och sprida rykten att Profeten var en galning eller en trollkarl. Men ingenting kunde stoppa Profeten. Imam Ali, islams tappre soldat och Khaybers erövrare, har berättat att muslimerna alltid sökte skydd hos Profeten när striden blev våldsam.[1]

Profeten var så benådad och älskad att Gud skickade ned Sin välsignelse över honom var han än befann sig. I haditherna kan vi läsa att de andra profeterna kände till hans höga ställning hos Gud. Det fanns tillfällen då de bad Gud att bevilja dem deras önskningar för Profeten Muhammads skull. Många hadither, både från shi’a-muslimska och från andra källor, berättar om det. Ett exempel är al-Hakim al-Nishaburi och andra som har nedtecknat hadither som går tillbaka till ’Umar, där Adam säger till Gud: ”O min Herre, jag ber Dig förlåta mig för Muhammads skull.” Gud sade till honom: ”O Adam, hur kunde du känna till Muhammed som Jag ännu inte har skapat?” Adam svarade:

”Min Herre, [jag känner honom] därför att i samma ögonblick som Du skapade mig med Din hand och blåste in i mig från Din ande, lyfte jag huvudet och såg skrivet på Tronens pelare, ‘Det finns ingen gud utom Gud. Muhammad är Guds budbärare’. Då förstod jag att han, vars namn Du har satt närmast Ditt Eget, måste vara mest älskad av Dig.”

Då sade Gud: ”Du har rätt. Sannerligen är han den Jag älskar mest. Åkalla Mig för hans skull, och Jag skall förlåta dig. Vore det inte för Muhammad, skulle jag inte ha skapat dig.”[2]