FÖRORD

Kanske kan den här lilla boken vara en aha-upplevelse för den svenske läsaren. I vart fall måste den te sig mycket sällsam för de flesta, eftersom den representerar synsätt som skiljer sig avsevärt från dem som kännetecknar det svenska samhället. Den kan te sig svår att förstå, så några ord till inledning lär behövas.

Religionssociologiska undersökningar från de senaste åren har visat att majoriteten av Sveriges folk inte alls tror på Gud, eller åtminstone finner hypotesen om tillvarons urgrund som en personlig makt ganska tvivelaktig; och än mer så föreställningen om att vissa människor, profeter, varit Guds språkrör, med anspråk på ofelbar auktoritet. Men det finns människor som uppfattar

Guds-hypotesen som en mer eller mindre självklar utgångspunkt för sitt resonemang, något som inte på allvar sätts i fråga. Det förekommer nog också i den svenska debatten. Men i boken möter också annat som ter sig egendomligt för svensken i gemen. Det är själva religionsbegreppet, den föreställning om religionens funktion och kompetensområde,

som återspeglas i framställningen.

Den i Sverige förhärskande uppfattningen, som vi återfinner också i lagstiftningen om religionsfrihet, är att religion innebär individens reflexion över och upplevelse av sin existens, livsåskådning, och den på personlig övertygelse valda etiken. Religionen är till själva sitt väsen en privatsak, även om den har sociala konsekvenser. den är individens eget fria val, och religionstillhörighet får därför överhuvud inte registreras av några myndigheter.

Här möter vi nu ett annat religionsbegrepp: Religionen uppfattas som ett regelsystem, ett livsmönster utformat i konkreta regler, som då tänks ha giltighet i absolut mening, som ett slags juridiskt system, giltigt även oberoende av individens personliga uppfattning. Detta förklarar en del egendomligheter i bokens resonemang, särskilt att författaren jämför islams regler med olika länders (sekulära) lagstiftning. Han gör alltså inte den bland oss vanliga skillnaden mellan etik (individual- och socialetik) och dess normer och regler, och juridiken (i betydelsen samhällets stiftade lagar). Religionen uppfattas här i stället som ett regelsystem av Gud givet och påbjudet, och som då författaren hävdar samtidigt är en samhällsordning. Han uppfattar inte, som vi vanligen gör, en begreppslig skillnad mellan å ena sidan distinktionen moraliskt-omoraliskt och å andra sidan distinktinen lagligt-olagligt.

Den uppfattningen står alltså i strid med grundläggande värdering i det svenska samhället idag, nämligen att lagstiftningen har sin enda grund i folkviljan, den princip som innebär att en lag får sin giltighet genom att den antagits i demokratisk ordning och har opinionsmässigt stöd i befolkningens majoritet. Och eftersom i Sverige endast en minoritet är gudstroende, och individerna i denna minoritet dessutom är av mycket olika åsikter om religiös praxis och i etiska frågor, kan ett religiöst regelsystem inte ha giltighet annat än för den enskilde troende individen eller gruppen. Lagstiftningen ses därför med nödvändighet som sekulär och av tillfällighetskaraktär. en lag stiftas när den behövs och har opinionens stöd, avskaffas när så inte är fallet.

I den här boken är utgångspunkten en annan. Författaren utgår från att Guds regler redan finns, den evigt giltiga Guds Shari'a, som en färdig, harmonisk och odiskutabel helhet.

Det är inte folkets suveränitet, utan Guds. Det innebär då också att man förutsätter att människor tillhörande samma religion (eller madhhab, "rättsskola"), utgör en jurisdiktionell enhet. Det svenska religionsbegreppet förutsätter däremot likhet inför lagen, dvs att samma lagar gäller för alla, oberoende av religionstillhörighet, och att lagarna därför måste, dels vara sekulära, dels inte vara heltäckande, utan lämna ett så stort utrymme som ur samhällssynpunkt är lämpligt fritt och oreglerat för individens personliga liv. Inom denna "fria sektor" har religionerna sitt funktionsområde. Religionernas företrädare och auktoriteter kan då ha en rådgivande funktion, men de har ingen jurisdiktionsrätt. I religiösa frågor är varje enskild individ suverän.

Detta religionsbegrepp som kännetecknar den svenska samhällssynen och lagstiftningen har vissa sociologiska förutsättningar.

Vi kan notera att bokens författare ser samhällets grund som baserat på familjen, och inte byggt på individen. Individen har sin trygghet som en del av familjen, med plikter och förmåner reglerade i Shari'a. Mot detta står den uppfattning som är normerande i det nutida svenska samhället, att staten och kommunen ska etablera ett "skyddsnät" (välfärdssamhället) som frigör individen från att vara beroende av familjen (eller av den religiösa gemenskapen).

På några punkter kan man se att boken har tillkommit på den indiska subkontinenten, och att problematiken gäller de speciella samhällsförhållandena där. Man kan också se att den står i den shiitisk-islamiska traditionen: Ali ibn Abi Talib och de övriga av de 12 imamerna åberopas som normerande auktoriteter, och betydelsen av Ahl al-Bayt, "Husets folk", dvs Muhammeds nära anhöriga, betonas. Men detta innebär inte att den innehållsligt skulle vara så präglad av detta. Tvärtom, den är mycket representativ för den argumentering som finns i mängder av litteratur inom de islamistiska rörelserna idag.

Men man måste också konstatera att resonemangen möter starkt motstånd från anhängare av laicism och sekularism, också i den muslimska världen. Innehållet är inte okontroversiellt i den inomislamiska debatten.

Ett karakteristiskt drag är den apoloqetiska metoden, där man resonerar utifrån begreppet Din

al-fitra, "religio naturalis":

Islam är "den naturliga religionen", dess regler stämmer överens med människans sanna natur. I boken ser vi detta särskilt i argumenteringen för de skilda reglerna för män och kvinnor och för deras olika funktioner socialt; männen med sin "förnuftsnatur" i samhälls- och förvärvslivet, kvinnan med sitt moderskap och sin "känslonatur" med barnen i hemmet.

Detta är det naturliga, säger författaren, men han går ett steg längre: Det "naturliga" är det normerande, dvs är giltig regel, oberoende av individens egna preferenser. Har den gudomliga Shari'a olika plikter och förmåner för män och kvinnor, så motsvarar det en skillnad i naturen mellan de två.

Kvinnans rättigheter är inte vad hon själv vill, utan vad Gud (och därmed naturen) vill. Detta innebär att ordet "rättighet" (haqiqa) har en annan mening än vad ordet har den svenska debatten.

Religionens regler ses som en komplettering och styrning av det i naturen givna, dvs människans naturliga instinkter.

Också detta är ett tänkesätt som radikalt skiljer sig från den europeiska idéhistoriska traditionen, där man gör en skarp åtskillnad mellan "naturlig religion" (religio naturalis) och "uppenbarelsereligion" (eller "profetisk religion").

Här identifierar man istället de två med varandra. Den naturliga religionen och den uppenbarade religionen är identiska. Också här ser vi att själva religionsbegreppet är ett annat än det vi är vana vid och skillnaden i synsätt betydligt större än vad författaren har kunnat tänka sig.

Olikheterna gäller inte bara de frågor och problemställningar som boken faktiskt tar upp till diskussion, utan också själva premisserna, de grundläggande föreställningarna som vi gärna uppfattar som självklara eller allmänmänskliga.

Jan Hjärpe