DEL ETT FAMILJEN
Ett sensibelt och välbalanserat familjesystem är själva grunden för ett lyckligt liv. Det utgör i själva verket en förutsättning för civilisationens framsteg. Religionen för människorna närmare Allah. Därför måste den skapa en atmosfär som leder fram mot detta ideal; i annat fall kan den aldrig nå sitt mål. Ingen religion kan betraktas som fullbordad om den inte har en väldefinierad lagstiftning för familjelivet - en kodex som uttryckligen anger varje familjemedlems exakta roll och ansvarsområde. Familjen är en hårt sammanbunden enhet i samhället och denna närrelation skapar en uppenbar fara för slitningar och konflikter, såvida inte varje familjemedlem i otvetydiga och distinkta ordalag fått veta sina respektive plikter och rättigheter. Om en religion blundar för de intrikata familjeproblemen kommer dess anhängare att förr eller senare revoltera mot den och denna revolt sveper med nödvändighet med sig och tillintetgör alla trossatser. Orsaken är uppenbar: den rådande ordningen och det sociala systemet kan aldrig vara i harmoni med en sådan religion och påverkan från detta oharmoniska samhälle måste gradvis föra människorna längre och längre ifrån religionen. Slutligen inträder det stadium då religionen inte har mer än en ceremoniell funktion- med ringa eller inget inflytande på levnadssättet i sig. Ett gott exempel på detta är Kristendomen, som ignorerade människans naturliga behov, i det den lovprisade celibatet. Många hängivna och nitiska kristna försökte leva upp till detta ideal. Munkar och nunnor isolerade sig i kloster. Under en kort tid fungerade detta system bra, sedan tog naturen sin hämnd; munkar och abbotar utvecklade idén att de var Kristi ställföreträdare - och nunnorna gavs titeln "Kristi Brud". Med lättat samvete förvandlade de så klostren till centra för sexuell frigjordhet. Naturen kan jämföras med en stålfjäder som, när den pressas ner, hoppar tillbaka med samma kraft. När den tog sin hämnd på de kristna, förvandlade den de kristna samhällena till de mest kravlösa, sexuellt lössläppta och odisciplinerade som världen någonsin skådat. Detta händer när en religion inte är i konformitet med naturen och när religionens ledare tror att det är fullt tillräckligt med att säga "Älska din nästa" utan att tala om för dem hur.
Islam är den slutgiltiga religionen och har den mest fulländade shari'ah (uppenbarad lag). En fördomsfri betraktare kan inte undgå att erkänna den jämvikt som uppnåtts genom balansen mellan kroppens och själens behov och dess vägledning ifråga om livet i denna värld och läror om livet i det Tillkommande. Islam är det Ledljus som med klarhet belyser varje vändpunkt på människans levnadsstig. Det är den perfekta shari'ah, som inte har förbisett något mänskligt behov. Vad familjelivet beträffar, ser vi att Islam har rett ut varje problem som kan uppstå inom familjen - och det med sådan smidighet att man måste tillstå att de inte kunde ha lösts på ett bättre sätt. Man kan inte annat än förbluffas av den attityd en del kristna skribenter intagit gentemot Islam. Man får uppfattningen att de måste lida mindervärdeskomplex när de tar sig till att jämföra shari'ah med deras egen religion som inte har någon shari'ah alls. Därför försöker de göra gällande att shari'ah's fulländning i själva verket är en "tillbakagång" och att de islamiska lärornas moraliska standard inte är lika hög som Kristendomens.
I varje familj finns personer utan vilka en familj inte kan betraktas som komplett. En människa är avlad av en far och en mor, föräldrarna ser till sitt barn och uppfostrar det. Barnet växer upp och förenas i sin tur med en make eller maka i äktenskapets gyllene boja. Sedan bildar detta par sin egen familj. Vi kan således säga att de personer som utgör familjens byggstenar är fadern, modern, barnet, man och hustru. I en del familjer behövs hjälp med hushållssysslorna; därför har Islam fogat också "tjänarna" till denna lista.
Inom sociologin indelar man de förekommande familjesystemen i två huvudgrupper: klansystemet och enfamilj systemet. Klansystemet: Detta system innebär att alla medlemmar i en "klan": -far, son, bror, syster, farbror, brorson etc., lever tillsammans. Den enskilde individens inkomst betraktas inte som dennes personliga tillgångar utan tillhör familjen gemensamt och alla familjemedlemmars utgifter täcks av familjens sammantagna, gemensamma inkomst. Enfamiljssystemet: Inom detta system är var och en ansvarig endast för sin egen närmaste familj. Den enskilde individens inkomster tillhör honom eller henne och inte familjen som helhet. Den hinduiska familjen är en klanfamilj medan i arabvärlden en familjssystemet råder. Kanske är det av denna anledning som kusiner kallas "bröder" och "systrar" i Indien, medan de i arabvärlden är blott och bart söner och döttrar till faster och farbror respektive morbror och moster. Kanske är det också beroende på detta system som kusiner inom hinduismen faller inom ramen för det "förbjudna", d v s att kusiner inte får gifta sig med varandra. Inom Islam däremot, finns inget sådant förbud. Båda dessa system är emellertid mycket gamla och har bägge sina fördelar såväl som nackdelar.
Medlemmarna av en familj eller klan är grenar från samma rot. Det är bara naturligt att de ska utgöra en enhet också i hushållets skötsel och i familjelivet. Denna "samhörighet" förutsätts skapa lycka och sinnesfrid. Detta system utgör dessutom en garanti för att de familjemedlemmar som av en eller annan anledning inte är i stånd att förtjäna sitt eget uppehälle inte ställs inför utblottning och fattigdom och därför, tack vare detta system, besparas vanheder och oro. Detta system fungerar som ett försäkringsbolag vilket åtar sig allt ansvar vid individens ålderdom, arbetslöshet och sjukdom och familjens medlemmar behöver inte känna någon oro för morgondagen. Så långt om systemets fördelar. Ironiskt nog ger just dessa fördelar också upphov till dess nackdelar. Den bekymmerslöshet som klansysstemet skapar kan missbrukas av skrupellösa människor. Om en familjemedlem är lat, finner han det vara enkelt nog att leva på frukterna av andras arbete; han lär sig aldrig inse vikten av att förtjäna sitt eget levebröd. När han väl fått smak på denna livsstil, kommer han att finna på många ursäkter för att slippa arbeta. Varför skulle han, när allt kommer omkring, anstränga sig när det finns andra som är beredda att ta hans bördor på sina axlar? Såvida man inte kan fås att inse att man faktiskt inte kan utnyttja andra på detta sätt, kommer man aldrig att göra några verkliga ansträngningar för att klara sin egen försörjning. Inte heller är det trolig att man lär sig känna skam för sitt parasitära leverne. Vidare tar detta system död på ambitionen att arbeta hårdare. Om en man anstränger sig till det yttersta och genom denna strävan skaffar sig högre inkomster bör följaktligen hans levnadsstandard bli mycket högre än för den person som tjänar mindre. Om en man tjänar dubbelt så mycket som sin broder, säger sunda förnuftet att deras levnadsstandard måste skilja sig i motsvarande grad. Men klansystemet tillåter inte detta och drivkraften till att anstränga sig mer för att tjäna mer dör. Den allvarligaste bristen med detta system är att den i stället för att skapa harmoni, kärlek och tillit inom familjen (som den förutsättes göra) blir huvudorsak till stridigheter i hushållet. När en man arbetar hårt för att klara klanens uppgifter medan hans bror nyttjar sin tid till att planlöst driva omkring på gatorna; eller när han kämpar för att tjäna så mycket pengar som möjligt medan hans bror kastar bort sina chanser till avancemang, kommer den misstämning i familjerelationerna som resulterar därav att trotsa all beskrivning. Familjemedlemmarna börjar hata varandra, deras ilska flammar upp vid minsta anledning; misstänksamhet, vrede och hat kommer att ersätta tilliten, kärleken och lyckan. Hemmets atmosfär förvandlas gradvis till ett veritabelt helvete och så småningom kommer den tidpunkt då separation är det enda botemedel som återstår.
Enfamiljssystemet har inte de nackdelar som nämnts härovan ifråga om klansystemet; inte heller har det dess fördelar. Att leva skild från sina släktingar kan lätt döda de finaste mänskliga instinkterna. Ett sådant system bäddar för själviskhet och gemenhet. Den som betraktar mänskligheten såsom upphöjd på en hög piedestal, känner att alla människor är som lemmarna på en enda kropp mänsklighetens; men enfamiljssystemet gör bröder till främlingar som kan träffas flera gånger om dagen men ändå inte bryr sig om varandra.
Låt oss nu se på det visa system som råder inom Islam. Vi finner att Islam har utstakat en mycket rak väg - och detta med sådan smidighet att den som vandrar denna väg kan åtnjuta bägge här beskrivna systemens fördelar och ändå inte belastas av någondera systemets komplikationer. Hur kan detta komma sig? Islam avlägsnade grundorsaken till letargi genom att fastslå att var och en är ekonomiskt ansvarig för dem som är beroende av honom; ingen har rätt att lägga försörjningsbördan för exempelvis sina barn på andra släktingars axlar. på detta sätt undvek man klansystemets oönskade effekter. på samma gång undeströks vikten av att "hålla familjebanden intakta". Detta förhindrade själviskheten att få fritt utlopp och att människor skulle ta avstånd från sitt eget kött och bröd.
Personer i beroendeställning (för vilka försörjningsansvaret var ovillkorligt) hade begränsad definition: al-Imam Ja'far as-Sadiq (f ö h)(1) sade: Sätten att spendera sina tillgångar är inalles tjugofyra... Sålunda är de fem sätt på vilka det är ett måste (wajib) att spendera pengar följande: Utgifter för försörjning av de som är i beroendeställning, av sina barn, sin fader och moder, sin hustru samt sin slav. Dessa utgifter är ovillkorligen ålagda honom, vare han så fattig eller rik. Men om man är förmögen eller välbärgad, uppmanas med emfas att spendera pengar också på andra släktingar. Samma hadith (tradition) fortsätter med att säga: Och de ändamål för vilka utgifter är starkt tillrådes är: Regelbundna gåvor, välgärningar mot sina släktingar, välgärningar mot andra troende, förordad välgörenhet och slavars frigivande. Denna hadith skildras i Wasa'il ash-Shi'ah. Det finns ett otal ahadith (traditioner) som prisar viljan att göra gott mot sina släktingar. Dessa ahadith kommer att hänvisas till i motsvarande kapitel. En intressant punkt att begrunda är att hinduerna, trots sitt klanbaserade familjesystem (eller bör man säga "på grund av detta") aldrig hyste en så hängiven kärlek gentemot sina släktingar som den man kunde se hos araberna trots de senares enfamiljssystem och att Islam bibehöll denna kärlek på en sund nivå. Ingen kan förneka att Islam på ett utomordentligt sätt lyckats sammanfläta klansystemets "familjesamhörighet" med den välordnade "rollfördelningen" i enfamiljssystemet. Man kan heller inte förneka det faktum att det för Islam aldrig funnits en så på samma gång harmonisk och heltäckande familjeform. Ty, när allt kommer omkring; till vad nytta är egentligen "klanfamiljen" när den inte ens tillåter två hinduer (även om det är far och son) att sitta och äta tillsammans därför att deras religiösa seder förbjuder det? Och vilket fel är det på en enskild familj i ett enfamiljssystem om människorna uppmuntras att besöka varandras hus och äta tillsammans och på detta sätt stärka banden av kärlek och samhörighet?
Den islamiska civilisationen, som är grundad på principen att kvinnor inte ska beblanda sig med män, förespråkar separata hushållsarrangemang. Under påverkan av den hinduiska kulturen anammade de indiska muslimerna gradvis den klanuppbyggda familjeformen. Följden av detta blev att den ytterst betydelsefulla islamiska principen har offrats och i dess kölvatten har det även ruckats på många andra viktiga principer i det islamiska samhällslivet. Följande ayah (vers) kräver att noggrant begrundas: "Säg ock till de rättrogna kvinnorna, att de skall behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantagande vad som alltid är synligt därav. Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder eller sina söner eller sina mäns söner eller sina bröder eller sina bröders söner eller sina systrars söner eller sina kvinnor eller de slavar, över vilka de råda, eller sådana stackare till män, som ej hava något sinne därför, eller barn, som ej förstå sig på kvinnors nakenhet. Och de må heller icke slå ihop fötterna, så att de smycken som de dölja, märkas. Omvänden eder till Gud allesammans. I rättrogna, för den händelse I månden vara lyckliga. (Koranen 24:31). Listan inkluderar inte mannens bror och inte heller hans brorsöner, en muslimsk kvinna måste därför dölja sig för dem såväl som för främlingar. Men klansystemet tillåter inte bekännelse till denna enkla regel. När en muslimsk kvinna väl en gång har visat sin skönhet för sin mans bror eller brorson, har hon slitet sig loss ur de islamiska föreskrifternas skyddande ramar. När denna gräns väl är överskriden finns det inte längre något som säger var denna "exponering" kommer att sluta, eller om den överhuvud taget har ett slut. En annan ayah (vers) i samma surah påvisar att man inte heller i alla evigheter ska lägga försörjningsbördan på sina föräldrar, man måste bli självständig och självförsörjande. Denna ayah lyder sålunda: "Det är ingen synd för ...eder själva, att I äten (utan att be om tillstånd) uti edra eller edra fäders hus eller i edra mödrars eller edra bröders eller edra systrars eller edra farbröders eller edra morbröders eller edra mostrars eller i sådana, till vilka I haven nycklarna, eller i eder väns hus; ingen skuld drabbar eder, om I äten gemensamt eller var för sig." (Koranen 24:60) Denna ayah (vers) nämner uttryckaligen separata "hus" för fäder, mödrar, bröder, systrar, farbröder och fastrar etc. Den visar att det i Islams ögon finns en skillnad mellan "ditt hus", "din faders hus" och "dina bröders hus", exempelvis. Den harmoni och enighet som måste bli följden av att följa denna lag faller sig självklar. Att dela någons måltid i hans eller hennes hem, är ett säkert sätt att skapa kärlek och vänskap. Fråga: I Arabien hade man ju enfamiljssystem. Var det inte därför som Koranen nämnde separata "hus" för var och en av släktingarna? Svar: Islam blev inte uppenbarad enbart för någon enskild folkgrupp - varken för araberna allena eller för någon annan. Islam uppenbarades för hela mänsklighetens skull; inklusive araberna. Det rådde hundratlas olika seder - både goda och dåliga - i Arabien vid Islams födelse. Islam utplånade alla onda och destruktiva seder och riter och tillät endast de seder att fortleva som var önskvärda ur islamisk synvinkel. Om Islam inte hade accepterat arabernas familjeformer, hade man med lätthet kunnat förändra detta. Men istället nämner Koranen detta familjesystem utan tillstymmelse till avståndstagande; och godkänner det således. Man kan finna många exempel i den Helige Profetens och hans Ahlu'l-bayt (familjemedlemmars) liv som bevisar att de tillämpade ett enfamiljssystem i sin livsföröring. År 35,"'Amu'l-fil", (Elefanternas år), rådde svält i Mecca. Abu Talib hade många barn och hans försörjningsmöjigheter var begränsade. Den Helige Profeten förstod att Abu Talib hade svårigheter. Han föreslog Abbas (en annan av sina farbröder), som var en förmögen man, att dela Abu Talibs försörjningsbörda. Abbas gick med den Helige Profeten till Abu Talib och man beslöt at Ali skulle bo hos den Helige Profeten. Ja'far skulle bo hos Abbas och Aqil skulle stanna kvar hos Abu Talib. Detta faktum visar att den Helige Profetens hushåll var skilt från Abu Talibs. Vi behöver inte påminna läsaren om att relationen mellan Abu Talib och den Helige Profeten var mer hängiven och kärleksfull än mellan en far och en son. Denna händelse visar klart, i det den bekräftar enfamiljssystemet, den andra aspekten av Islams familjekodex: "Bibehållandet av starka släktskapsband". Under sin levnads sista Ramadan (fastemånad) brukade Amir almu'minin, Ali ibn Abi Talib (f ö h), nästa dag hos al-Imam al-Hussayn (f ö h) och den tredje dagen hos Abdullah ibn Ja'far, sin svärson. Denna omständighet visar återigen båda aspekterna av den islamiska lagen: enfamiljsarrangemangen samt bibehållandet av starka släktskapsband. Dessa två exempel är tillräckliga för att vägleda muslimerna i deras dagliga liv. Om en muslim dristar sig att avvika från denna raka och tydligt angivna väg, befinner han sig inte längre på Islams väg. I korthet: Islam har givit människorna en familjeform som kombinerar fördelarna hos båda de familjeformer som nämnts tidigare men där bägge systemens negativa aspekter rensats bort. Den har enfamiljssystemets juridiska otvetydighet samtidigt som den anammat den harmoni och samhörighet som klansystemet under gynnsamma förhållanden kan skapa. Och det är endast genom att följa dessa islamiska regler som människorna kan uppnå en sinnesfrid i detta liv och en evig lycka till det Tillkommande. -------------------------- 1) (f ö h), arabiska (a.s.), är en förkortning av det arabiska uttrycket 'alayhi (eller ha/himu)'s-salam (frid över honom/henne/dem.
|
